Att få själva diagnosen bekräftad var skönt tyckte jag. Jag hade länge känt mej ”fel” men inte vetat varför. Dock hade min psykolog redan fem år tidigare haft svaga misstankar om att det kunde vara något liknande asperger men att hon ansåg att tecknena var så svaga och väntetiden så lång att det inte var någon idé att ansöka om någon utredning då. Detta bidrog till att jag fick göra min utredning snabbare plus att många av undersökningsmomenten redan genomförts via arbetsförmedlingens arbetspsykolog några år tidigare så själva utredningen snabbades upp något. Jag ansökte själv om att få en remiss om utredning via kuratorn på vårdcentralen. Helt plötsligt fick jag mer hjälp från arbetsförmedlingen än jag fått innan!
Jag kan med säkerhet säga att det sätt som jag är uppväxt på har bidragit till att förvärra min asperger. Det var fel uppfostringsmiljö för en känslig personlighet, just att bli avskärmad och instängd och förmanad till lydnad som sedan bidrog till att jag i dagsläget har svårt för att säga ifrån, säga nej, sätta gränser, avsluta telefonsamtal mm. Det kommer att ta flera år innan jag är den jag egentligen är tänkt att vara. Samtidigt är jag varken självmordsbenägen eller deprimerad så jag får inte samtalsterapi via psyk trots att jag tidigare har haft det. Därför greppar jag efter halmstrån och söker hjälp hos en diakonissa istället. Jag behöver någon att prata med när inte vännerna lyssnar.
Samtidigt ifrågasätter mina föräldrar min diagnos. Ända sedan jag fick den har mamma blivit mer förmanande, kritisk och oförstående när det gäller varför jag gör vissa saker. Hon menar att det är mitt eget fel att jag inte har några vänner, att jag skrämmer bort dom med min attityd! Så är det ju inte alls! Om jag bara skärper till mej lite så ska jag se att det går bättre. Tråkigt att behöva höra detta när man egentligen behöver stöd och förståelse i det jobbiga!
Jaja…det är så komplext att det inte går att beskriva.
