Att få en diagnos

Hem Forum NPF-Diagnoser Att få en diagnos

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
  • Författare
    Inlägg
  • #24858
    idaandersson
    Keymaster

    En fråga som alltid är intressant är hur någon bearbetar att ha fått en diagnos. Vad tänkte ni?

    Jag läste mycket om autismspektrum under åren då jag väntade på utredning (3 år) och fick svindel redan då, innan jag fick diagnosen. Tyckte att jag kände igen mig så det räckte.
    Vad som var svårast för mig att smälta var att gå igenom hur kommunikationsproblem kunde ha orsakats av att mina upplevelser av livet, relationer, den fysiska världen mm är olik andras.

     

    #24861
    ladytardis
    Keymaster

    Att få själva diagnosen bekräftad var skönt tyckte jag. Jag hade länge känt mej ”fel” men inte vetat varför. Dock hade min psykolog redan fem år tidigare haft svaga misstankar om att det kunde vara något liknande asperger men att hon ansåg att tecknena var så svaga och väntetiden så lång att det inte var någon idé att ansöka om någon utredning då. Detta bidrog till att jag fick göra min utredning snabbare plus att många av undersökningsmomenten redan genomförts via arbetsförmedlingens arbetspsykolog några år tidigare så själva utredningen snabbades upp något. Jag ansökte själv om att få en remiss om utredning via kuratorn på vårdcentralen. Helt plötsligt fick jag mer hjälp från arbetsförmedlingen än jag fått innan!

    Jag kan med säkerhet säga att det sätt som jag är uppväxt på har bidragit till att förvärra min asperger. Det var fel uppfostringsmiljö för en känslig personlighet, just att bli avskärmad och instängd och förmanad till lydnad som sedan bidrog till att jag i dagsläget har svårt för att säga ifrån, säga nej, sätta gränser, avsluta telefonsamtal mm. Det kommer att ta flera år innan jag är den jag egentligen är tänkt att vara. Samtidigt är jag varken självmordsbenägen eller deprimerad så jag får inte samtalsterapi via psyk trots att jag tidigare har haft det. Därför greppar jag efter halmstrån och söker hjälp hos en diakonissa istället. Jag behöver någon att prata med när inte vännerna lyssnar.

    Samtidigt ifrågasätter mina föräldrar min diagnos. Ända sedan jag fick den har mamma blivit mer förmanande, kritisk och oförstående när det gäller varför jag gör vissa saker. Hon menar att det är mitt eget fel att jag inte har några vänner, att jag skrämmer bort dom med min attityd! Så är det ju inte alls! Om jag bara skärper till mej lite så ska jag se att det går bättre. Tråkigt att behöva höra detta när man egentligen behöver stöd och förståelse i det jobbiga!

    Jaja…det är så komplext att det inte går att beskriva.

    #25068
    idaandersson
    Keymaster

    @ladytardis Vad menar din mamma att det skulle vara för fel på din attityd? Tycker hon att du är ovänlig?

    Mina föräldrar har med tiden förstått allt mer av vad min diagnos innebär. Det kan vara svårt att sätta sig in i hur en miljö kan vara obehaglig för mig, djupet av obehagen jag kan känna i sociala sammanhang och hur det kan vara svårt att hålla det städat hemma om min begränsade uppmärksamhet och ork behövs till något annat.
    Acceptansen kring att det är så det är och att jag inte kan ändra på det har växt. All frustration i min familj är inte borta men en förbättring har varit viktig för min självkänsla.

    #25085
    malin
    Deltagare

    Måste säga att jag har aldrig känt mig så tillfreds med mig själv som efter diagnos…jag förstår idag nästan alla varför och kan anpassa mig och jobba med dom för att klara min vardag så bra som möjligt. Samtidigt så känner jag mig mer avskärmad från samhället i sig nu när jag ”förstår” mer..så sorgligt att se människors okunskap och ovilja och ibland avsky för det okända.

     

    Har inte varit så öppen med min diagnos i familjen….inte för att jag skäms utan mer för att de skulle aldrig förstå och då kvittar det mig om ni förstår? Mina 2 systrar vet o och stöttar mig ( de har själva diagnoser ).

     

    Att få diagnos har fått mig att vakna på ett sätt….att se saker på ett annat sätt och vilja veta mer om mina och andras beteenden och konsekvenser.

    #25087
    ladytardis
    Keymaster

    @idaandersson mamma menar att jag slänger mej för lätt med mina vänner, att jag inte satsar på dom jag har utan skaffar nya som jag byter underkläder!

    Så är det ju inte ALLS. Jag har verkligen kämpat med mina vänner, men många felaktiga personer dras till mej för att jag är en för god lyssnare utan att kunna säga ifrån. Dessa vill jag ju helst inte ha kvar i mitt liv för dom är inte bra för mej. Jag har haft riktigt svårt att få vänner och dom få jag har vill jag ju gärna ha kvar, men inte om jag blir sårad av dom! Det är inte värt min tid och min energi!

    Den vän som jag trodde att jag hade närmast sårade mej grovt, svek mej, och har varit väldigt egocentrisk och inte lyssnat och ställt upp på mej, medan jag ställt upp jättemycket på henne. Jag orkar inte ha detta i mitt liv längre, men mamma tror att jag bara kastar bort våran vänskap utan anledning! Det är kränkande och ger mej en känsla av att hon inte litar på mitt eget omdöme om vad som är bra för mej.

    Jag kan bli intensiv om jag pratar om något som jag är irriterad eller engagerad över och den attityden anser mamma skrämmer bort vänner av någon anledning. Men äkta vänner ser igenom sådant och accepterar en för den man är och blir inte bortskrämda!

    #25090
    bokstavsbarn
    Deltagare

    Det är svårt det där med vänner, jag vet inte varför men jag verkar aldrig ha kvar några så särskilt  länge. Jag har inga gamla vänner, har ofta saknat ett ”gäng”. Jag vet inte ens hur jag ska göra för att passa in och få nya vänner. Folk tycker att jag är intressant men jag gissar att de tröttnar, efter ett år ungefär. Det är tråkigt. Men jag har nog blivit ganska kall där. Jag tror aldrig att någon kommer finnas där för mig. Jag tror aldrig att någon som säger att de vill fika menar det. Det handlar om tillit och sånt och jag har blivit bränd mer än en gång.

    Kan du skriva ner de här sakerna till din mamma ladytardis? fattar att det är svinsvårt men det är kanske bra att hon verkligen får sätta sig ner och läsa vad du känner. Saker blir tydliga på papper. eller iallafall tydligare.

    #25116
    jenniefreij
    Deltagare

    För mig var de som att komma hem. Helt plötsligen började jag förstå varför jag agerade och reagerade som jag gjorde . Jag mår betydligt bättre nu än vad jag gjorde innan jag fick veta om mina diagnoser.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
  • Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.